I helgen var jag i den så kallade sommarstugan och kopplade av. Det var där, i de jämtländska skogarna, som jag spenderade mina somrar som barn. Nu är det långt mellan gångerna jag tar mig tiden att åka dit. En sak som jag alltid gör när jag kommer dit är att undersöka huset i sökandet efter minnen och bevis på att det var en lycklig tid.
Den här helgen hittade jag ytterligare ett existentiellt meddelande. Författat av mig och adresserat till mig. I locket på ett syskrin hade jag skrivit “David finns.”
Jag kan inte låta bli att tycka att det är gulligt. Men samtidigt börjar jag undra. Vem var jag egentligen? Och hur mådde jag? Jag minns min uppväxt som lycklig men uppenbarligen kände jag mig osedd. Visade min far. Han sa att jag skrivit samma sak på andra ställen också under min barndom. Han hade inga teorier om att jag skulle varit försummad. Jag väljer att tro att det var de två saker jag lärt mig att skriva. Mitt namn och ordet “finns.”
